fredag 30 juli 2010

Nej, jag var inte full...och det är det som bekymrar mig!

Vi firade Karins ankomst med att gå på puben. Där hade stans spelmanslag träff och satt och lirade allt från irländska låtar till Beatles.
Dagen efter ringde Larry, en av mina bröder, till Janne och berättade att Johnny, en annan av mina bröder, ringt från Kroatien. Någon sökte mig. Jag hade glömt min handväska på puben. Någon där letade rätt på mitt namn och började ringa upp personer med samma efternamn på min telefon. Jag gick för att hämta väskan och då kommer en kvinna springande på bryggan med väskan i högsta hugg. Hon var så rädd att vi skulle ha hunnit segla iväg. Jag blev så otroligt glad och varm i hjärtat att hon gjorde sig allt detta besvär för min skull. Rätt skönt att få tillbaks väskan också, som jag ännu inte hunnit sakna. En timme senare ringde Erik, min äldste bror. Jag hade ringt honom sa han, men det var ju hon som ringt sig igenom min adressbok. Johnny ringde mig på eftermiddagen för att kolla hur det gått. Facit: Jag fick tillbaks min väska plus att jag fick pratat med mina tre bröder och höra att allt var bra.
Sensmoral? Glöm inte handväskan på krogen, du kan hålla kontakt med dina bröder på annat sätt.

torsdag 29 juli 2010

Besök från Sverige


Dagen började väldigt bra. Jag rengjorde en vinsch. Jag tycker om det. När jag får skruva isär något, lägga upp alla delarna systematiskt på en yta och så kan jag rengöra delarna enligt konstens alla regler för att sedan skruva ihop det hela igen. I konsten att rengöra en vinsch ingår att tvätta delarna i diesel. Det är märkligt hur lena händerna blir av diesel, låt vara med viss air av verkstad.


Det var sedan det började krångla. Vi skulle åka till Dublin för att möta vår vän Karin som skulle komma och hälsa på oss. I god tid, det var ju jag som fick bestämma, tog vi cyklarna och gav oss av. Sedan lyckades vi med konststycket att inte hitta järnvägstationen i Howth utan efter ett tag befann vi oss på en liten stig som gick precis intill järnvägsspåret. Efter kanske 1 km insåg vi att något måste vara fel. Vi vände om och kom till stationen som vi passerat ungefär 1 min från båten 3 minuter innan tågets avgång. Janne skulle låsa cyklarna och jag rusade in för att köpa biljett. Automaten som tar världens alla konto- och kreditkort var svart. Fram till kassan där mannen inte avbröt sitt telefonsamtal förrän jag ropade till honom. Kan man köpa biljett på tåget? Nej det är klart du måste köpa biljett innan. Ok, kan jag få två biljetter till Dublin. Men , nej , han tog inte kort. Jag rusade ut till Janne. Det fanns en bankomat tvärs över gatan, men den var ur funktion. Vid det här laget hade ju tåget gått. Men vi jagade uppför backen mot byn och fick tag på lite kontanter och kunde ta nästa tåg. Vi hann i tid så att vi kunde ta emot Karin på busstationen i Dublin. Vi är så glada att ha henne här.

tisdag 27 juli 2010

Howth - fiskafänge

Söndag 25 juli gick vi till Howth utanför Dublin. Nu är vi i Irland. Dagens segling var fin. Försök till makrillfiske gjordes. Utan framgång. Måndag var båtfixardag. Filterbyten på motorn, rengöring av några vinschar och montering av påsar till skot i sittbrunnen. Cyklarna kom till användning för att besöka marinshopen. Efter turen till affären stod cyklarna på bryggan bredvid båten medans vi fikade. Efter en kvart ser Lisa att cyklarna är borta. Vi letar runt på området, utanför området och anmäler det inträffade till hamnkaptenen som kör igenom den senaste halvtimmens film från bevakningskameran. Ingen har lämnat området med våra cyklar! Mystiskt. Återstår bara att gräva där du står (eller snarare dragga där du flyter). Har man sett på maken - cyklarna låg på hamnens botten. Gone with the wind - utan att vi märkte det! Likt ett för oss välkänt regalskepp steg de ur djupet lyfta av hamnkaptenens starka hand runt dragglinan. Hamnens personal var mycket roade. Vi köpte fisk till middag. Makrill.


Ardglass

"Man möts ju ibland i monsuner och passad..." sjöng vi häromkvällen tillsammans Ann och Udo på Orca . Dom dök upp i Bangor lika kärt som oväntat. Även om vi ännu inte precis seglat på värmen så blev vi precis som Fritiofs gode vän likväl rätt förvånade men ändå mera glada när vi återsåg våra goda vänner som lämnade Norrtälje redan första maj.
Lördag 24 juli gick vi tillsammans till Ardglass. En trevlig liten hamn på vägen söderut längs Irlands ostkust. Den obligatoriska kvällspromenaden runt i byn var som vanligt trevlig och man får tillfälle att reflektera över hur livet ter sig på ännu en ny plats.

Vad jobbar man med
?







Vad väntar man sig av
framtiden?








Hur ro
ar man sig?

tisdag 20 juli 2010

Bangor, North Ireland

Nej Bangor är inte någon by ur Sagan om Ringen. Det är en liten stad i början på den stora bukten in till Belfast, Belfast Lough.
Vi lämnade Port Ellen, inte utan en viss saknad. Vi trivdes himla bra där. Sista kvällen avslutades med att vi åt middag med Martin som vi bjudit ombord. Han har ensamseglat sin Contessa 32 runt hela Irlands västkust, och det är inte att leka med. Nu är han på väg hem till Ängelholm.
Det blåste mkt lite hela dagen så vi gick för motor. Det är helt ok att göra det ibland. Spegelblankt hav, mjuka dyningar, rogivande motordunk. Lite dimma en timme mitt på dagen skärpte uppmärksamheten och vi kollade radar och AIS, och allt gick bra. Det fanns ju inga båtar i närheten mer än de två som vi redan visste att vi seglade bredvid.
Nåväl, efter 10 timmar var vi framme. Middag, kort promenad, dusch och nu väntar sängen.

lördag 17 juli 2010

Sheep Dog Trial and Sheep Shearing Competition

Min vana trogen så läste jag alla lapparna på den lokala anslagstavlan här i Port Ellen. Och där var en om fårvallning- och fårklippningstävling. Det har man ju bara sett på tv tidigare och nu var det live. Sagt och gjort. Vi tog cyklarna och körde de ca 18 km till Bridgeend där det hela skulle gå av stapeln. Vi kom precis i tid för prisutdelningen efter vallandet. Många fick en jättestor pokal och en del fick även en flaska whisky.




Klippningen hade blivit flyttad pga blåst. Alla satte sig i sina bilar och drog iväg. Efter att ha cyklat runt en halv mil och lite fel hittade vi faktiskt till den också. Där klipptes både med gammaldags sax och med maskin. Sedan cyklade vi ut till stora vägen och kunde ta cyklarna på bussen hem. Evenemanget avslutades med en öl på vår numera stampub Ardview Inn.

Pilgrimsfärd i Whiskyland


Att produktionen av single malt whisky intresserar många skandinaver är tydligt här på Islay. De nordiska språken hörs ofta på ön. I torsdags kväll mötte vi på puben fyra charmerande finska killar på ”Whiskypilgrimage” (för kännedom: pilgrimage is a long journey or search of great moral significance). Dom arbetade sig systematiskt igenom Islays destillerier. Entusiastiskt och medryckande berättande dom för oss om sina smakupplevelser och favoriter. Anteckningar fördes vid varje besök och beslut om inköp skulle tas när pilgimsfärden avslutades. Troligen på flygplatsen i Glasgow, där sortimentet förhoppningsvis var stort nog. Vi lärde oss att whisky inte bara handlar om %-en utan lika mycket ppm-en. Man fattar ju att det blir en himla skillnad om fenolhalten är 6 ppm eller 27 ppm! Pubens whiskylista studerades ingående och vi provade två Ardbegvarianter på pilgrimsrekommendation. Lisa fastnade för Corrywreckan. ( Ni vet, sundet med tidvattenströmmar som käkar båtar. Vad drycken gör med oss vet man inte riktigt). Tack Miika, Hannu, Teero och Robbe för en trevlig stund!

fredag 16 juli 2010

Vi saknar er

Kära vänner och anhöriga. Vi saknar er och vill hemskt gärna höra av er. Så snälla skriv en kommentar. Man behöver alltså inte ha en webadress utan man skriver bara sitt namn och så är det bara att kommentera på. Verifieringen med de konstiga bokstäverna är för att vi inte ska få skräp i maskineriet.
Kram

Port Ellen, Islay

Klockan 8 på morgonen onsdagen den 14 juli lämnade vi Crinan. Det var helt rätt med tidvattnet och vi hade 2-3 knops medström i 6 timmar. Vi hade noga övervägt om vi skulle sticka eller inte, men de hade trots allt inte lovat mer än 11-13 m/s och vi skulle ju segla medvind, eller rättare halvvind. Halvvind var det, det blåste aldrig mindre än 15 m/s och som mest hade vi 20. Då misstänker vi dessutom att vår mätare visar för lite. Det känns som att jag gnällt en del över mycket vind och det ska jag härmed sluta med. Det hjälper ju inte. De stora havskappseglarna letar ju lågtryck för där är det mest vind. Just nu känns de som om lågtrycken letar rätt på oss. Nog om det.
Vi kom indånande i Port Ellen som ligger på Islays sydspets. Fullt i hamnen. Ytterst två båtar utanpå varandra. Jag ropar till mannen, Can we stay outside of you as number three (det gjorde hamninloppet väldigt smalt). Han svarar - With that name, how can I resist you. I have two daughters. One is Sally and the other is Ruth. Så fick det bli. Det var två irländska män som bjöd ner oss på ett glas vin före maten och berättade en massa om Irland. Visst är det underbart.

Biscaya

Där låg hon. Hur skulle jag någonsin kunna glömma den häcken. Jag pratar om Biscaya - Svenska scoutförbundets skolfartyg. I ärlighetens namn får man nog erkänna att hon är ett rätt stort åbäke. Och som sagt, med den häcken kan hon rulla som bara den. Men så roligt vi hade och så betydelsefullt det har varit för mig. Jag seglade 2 veckor med henne sommaren 1971. Nu såg vi henne första gången i Seaport Marina i Inverness, sedan i Oban och igår tog vi farväl av henne i Port Ellen. Då, 1971, seglade vi till Christiansö och blev kungligt mottagna tack vare Rulle. Det var inte han som var skeppare utan Lasse tror jag och en av underskepparna hette Eva, hon var också från Malmö Sjö.


Denna gången träffade vi skeppare Artur och skeppare Jesper. Vi fick tillfälle att titta lite på fotboll i hamnkrogens tält i Oban, och hade sedan flera trevliga pratstunder med bl.a. Jesper, Niklas och Krisse. Himla goa människor. Vi hoppas att ni och er besättning får ha det allra bäst!

tisdag 13 juli 2010

Ut ur kanalen

Vid lunchtid, söndagen den 11 juli, lämnar vi Caledonian kanal, som i sin västra ände avslutas med en mäktig slusstrappa i 8 våningar. Intressant att se hur sjöfågel, som änder, anpassat sig till kanalmiljön. De flyger inte längre från den högre nivån och ner till havet utan dom tar slussen!
Under en lång slussning hinner man prata en hel del med besättningarna på intilliggande båtar. Trevligt. Framför oss ligger Petrea och Gerhard från Danmark
. Dom ska runt England på sydsidan och sedan hem.
Vi får en fin eftermiddagstur till Oban som är en populär utgångspunkt för många seglare som besöker Skottlands västkust. Gästhamnen ligger på en ö en bit ut från stan. En taxibåt trafikerar viken regelbundet. I hamnen ligger även Biscay
a som Lisa seglade med som sjöscout för några år sedan (40). Nostalgiläge och trevligt umgänge med fotbolls-VM-final i bakgrunden.
Måndag 12 juli tar vi en tur till Oban. Promenerar omkring, går på guidning på det fina Whisky-destilleriet och handlar lite. Åter i båten visade det sig att fisken som skulle ätas till middag tyvärr blev kvarglömd i affären (betalad). Vi tröstade oss med att äta Seafoodplatter på sommarrestaurangen i tältet vid gästhamnen. En värdig ersättning för koljan som försvann.
Kvällen avslutades med några timmars seglingsprat oc
h planering med våra danska vänner från slussen.








Tisdag 13 juli gick vi tillsammans med Petrea och Gerhard till Crinan där ännu en kanal finns. Beroende på hur vädret utvecklar sig har vi här möjlighet att välja att gå Crinan Canal för att få en mer skyddad passage på väg söderöver.
Färden
till Crinan bjöd inte på någon nämnvärd vind. Men vi fick en respektingivande demonstration av tidvattenströmmarnas krafter. Bitvis var vår verkliga hastighet endast en halv knop trots att motorn gick för fullt. Hade vi haft motvind hade vi säkert tvingats vända.
I Crinan ligger vi
på svaj vid en boj. Viken är full av båtar. Vi tog oss iland med gummibåten för att se oss omkring en stund. Imorgon ska vi upp tidigt för att kolla om det verkar seglingsbart och för att i så fall komma iväg rätt i förhållande till tidvattnet. Motivationen är på topp efter dagens erfarenhet.

fredag 9 juli 2010

Fort Augustus

From the left
Fokka ( did I get that right?), Linda, Miranda and Bertie.




Our Dutch friends. We first met them in the Seaport Marina in Inverness. We then accompanied each other for the rest of the day, more or less.
We arrived in Fort Augustus which is in the southwesterly end of the lake. After a short walk we ended up at the same pub as the Dutch crew. Here we had a great evening.

The evening was fulfilled with a night-cap on the Dutch boat. I really tried to pronounciate what we were having, but I totally failed, and it was not due to the earlier consumption! So we took a picture of the bottle instead. What it tasted like - well I don´t really know how to describe it. I think it has to be experienced.
Janne has the spelling - Bravo Echo Romeo Echo November Bravo Uniform Romeo Golf!


Oh, how we hope for Holland to win the World Cup on Sunday. Go Orange!

Nessie is a fish!

As a courtesy to our international followers of the blogg it will be in English this time.

I hereby co
nsidere it to be proven that the Loch Ness Monster actually is a fish. After have driven the total length of Loch Ness with our depth sonar on in fish and monster finding mode, all we could see were occasional fishes on various depths. Like on the picture here - one on 33 meters, and here the total depth was 140 m.
The only thing you can say is that if the fish is represented in actual size, and the total screen is 140 m - its quite a big one!



Loch Ness wasn´t very friendly to us this day. We had rain and 10-14 m/s against us, most of the time. But with Raymonds help Janne could sit under the spray-hood and Lisa could take a nap and also cook some dinner.
We did snap a shot one the few times there was a bit of blue sky.





We took a closer look at the ruins of the Urquhart Castle. To many/some Swedes it is known because it is in a book by Björn Larsson, The Keltic Ring. It is here that the good guy mets the bad guy. Someone said it was on page 109. I wouldn´t know.

måndag 5 juli 2010

Västerut i Moray Firth

"Minst 4 sjömil utanför Rattray Head! Annars..." Hamnkaptenen i Peterhead var mycket bestämd på den punkten. Vi höll ut lydigt från kusten och spanade i kikaren efter brottsjöar och märkliga vågfenomen innan vi girade västerut in i Firth of Moray, denna stora flik i Skottlands ostkust där Inverness väntar längst in i botten. Lämplig hamn på vägen in mot Inverness är Whitehills. När vi närmade oss stod hamnkaptenen Bertie ute på vågbrytaren och spanade efter oss. Han guidar oss genom en smal och vinklad ränna som leder in i trygga hamnbassänger.

Vid lågvatten får man en kä
nsla av att båten ligger djupt nere på en borggård omgiven av höga skuggande murar. Bryggor och landgångar följer elegant med i tidvattnets rörelser. Bertie har varit fiskare sedan 60-talet och är ny för i år på det här jobbet. Mycket trevlig och omtänksam. En kul kontakt på puben var Fran som seglar England runt i en 16-fots jolle. Hon har tagit tjänstledigt från sitt jobb i London. Seglar med kompisar som mönstrar på några dagar i taget i ett system som verkar kräva en hel del planering. Sover gör man i tält på land. När vi träffade henne hade hon på dagen försökt gå från Whitehills till Peterhead men tvingats vända pga av hårt väder. Inget större problem, tyckte Fran.

Vår fortsatta färd till Inverrn
ess, lördag 3 juli, blev en riktig motvindsdag. Den utlovade sydostvinden visade sig vilja blåsa från sydväst. I takt med att Firth of Moray smalnade av ökade vinden i nosen. 12 - 15 m/s hela dagen med toppar på drygt 17. Kryss med motorstöd blev den förhärskande metoden.
Segt - men "Vi tar klôcka te hjälp" för att citera en god vän.



Timmarna går och till slut så pressar vi
oss under den höga bron i Inverness där motströmmen för tillfället var 3 knop. (Kan vara 5 knop så man får var nöjd). Vi finner en plats i den nya Inverness Marina och pustar ut.
Caledonian Canal är nu helt nära.
Nessie väntar uppe i
sin Loch.

Kanske var det hon som nös så det blev
motvind på Firth of Moray!?

fredag 2 juli 2010

Raymond - vem,var,varför

Jag har redan berättat om Raymond. Han fullständiga namn är Raymarine SmartPilot SPX 10 Linear drive. Men vi kallar honom Raymond kort o gott.
På bilden ser ni hans lilla tillhåll. Det är längst bak i båten. Raymond är den svarta grunkan till höger i bilden. Den vertikala pinnen kallas hjärtstock och på den sitter rodret under båten. Med hjälp av en tvärarm kan Raymond styra.
Varför namnet - Det passar bra ihop med efternamnet. Det är lite 50-tal över det, rätt tufft. Säger man Rajjmånd på skånska så är det mer flottigt hår, läderväst, träskor och kanske lite dansband men å andra sidan fanns det en skådis som spelade en advokat, Perry Mason, och han hette Raymond Burr och vara bara så bra.